Naginatans historia
(Baserad på texter från Alljapanska naginataförbundet och Fine Ladies Kendo Magazine.)
Naginata, en lång stav med en skarp, kurvad svärdsklinga i ena änden, är liksom spjutet och svärdet ett Japans uråldriga vapen. Det tidigaste omnämnandet finns i den historiska skriften Kojiki från 712, och man vet att detta vapen användes av krigarpräster under Nara-perioden (runt år 750). I målningar av slagfältsscener från Tengyo-upproret (936) finns också naginatan avbildad.
I boken Oushu Gosannenki (ung. ”Tre års dagbok från Oushu”) från 1086 finns den första nedtecknade redogörelsen av hur naginata användes i strid. Under denna period sågs naginata som ett extremt effektivt vapen av krigarna, men på 1500-talet introducerades musköter och stridernas form förändrades. Naginatan kom istället att bli ett specialistvapen som användes av krigarpräster och kvinnor.
Under Edo-perioden (1603-1867), när naginatan i princip aldrig längre användes i strid, blev den samurajkvinnornas karaktäristiska vapen. De tränade naginata för att träna återhållsamhet och etikett, men också för att kunna försvara sig själva och sina hem. Under denna period utvecklades naginatan mycket – både träningen och själva vapnet. Samurajkvinnorna tog inspiration från både svärds- och naginata-tekniker eftersom man nu tränade för att kunna försvara sig med en naginata även inomhus, där det inte finns lika mycket utrymme som på ett slagfält. Av bl a denna anledning kom vapnen också att bli något kortare och smidigare. Det blev på modet att samurajfamiljer hade en naginata som prydnad vid sina hus, de användes flitigt i adelsherrarnas parade och gavs som bröllopspresenter till bruden.
Efter Meiji-restorationen 1868 uppfattades kampkonsterna inte längre som så viktiga i Japan, och även naginatan föll i popularitet. En tävlingsform med naginata började utvecklas under denna period, parallellt med utvecklingen av rustning och shinai inom gekiken, det som skulle utvecklas till kendo. Ett populärt uppvisningsformat vid denna tid var att låta en kvinna med naginata av trä slåss mot en man med shinai. Från denna tid kom fokus i träningen att handla om att utveckla en stark vilja och att stärka kropp och själ. Under 1900-talet (Showa-perioden) införlivades naginata-träningen i det japanska skolsystemet.
Under den amerikanska ockupationen av Japan efter andra världskriget var all kampsport förbjuden. När förbudet hävdes utvecklades en ny, sportigare form av naginata – atarashii naginata – (”ny naginata”) baserad på naginatans historiska traditioner. År 1955 bildades Alljapanska naginataförbundet och sedan dess har naginata tränats både inom skolväsendet och på andra håll.
Naginatans mål är att träna teknik, förfina sinnet, utveckla viljan och stärka kroppen. Eftersom naginatans tekniker tränas på kroppens båda sidor ger träningen god balans och motion. Naginata kan tränas oavsett kön, från förskoleåldern och så länge man vill och orkar.
Det Internationella naginataförbundet bildades 1990. Alljapanska naginataförbundet skickar instruktörer och coacher till övrig länder för att utveckla naginatan runt om i världen. Träning i naginata bidrar till ärlighet, integritet och en känsla för vad som är rätt. Det är Alljapanska naginataförbundets vision att genom att sprida naginata till världens alla hörn samtidigt bidra till en fredligare värld.
Svenska naginata-historia
Naginata introducerades för första gången i Sverige av Pat Knutsen i Malmö 1979, när hon instruerade på ett kendoläger tillsammans med sin man, Roald Knutsen. En av de som kom i kontakt med naginata den dagen var Gunilla Hansson som sedan kom att bli en svenska naginata-pionjär ända tills hon avslutade sin naginata-karriär pga fysiska besvär 2007.