Rapport från Kitamoto: ”Kendo, eat, sleep, repeat”

Varje år ordnar det Alljapanska Kendoförbundet (ZNKR/AJKF) ett ”International Kendo Leaders’ Seminar” med kendoinstruktörer från hela världen. Varje nationellt förbund får vanligtvis möjlighet att nominera 1-2 deltagare, och till den extrainsatta 50e upplagan i oktober 2025 var det Robert Lingvide (FSKA) och Krister Dahlström (Visby) som fick en chans att åka från Sverige. Lägret hölls i många år i staden Kitamoto och bär därför fortfarande smeknamnet ”Kitamoto-lägret” trots att det sedan några år tillbaka hålls i Katsuura. Här följer Roberts berättelse från sin vecka i Katsuura.

Del 1 – “Don’t stop, you will never get up.”

I solskenet på en tågstation någonstans mellan Chiba och Katsuura (ja, Kitamoto hålls numera inte i Kitamoto, även om det fortfarande heter så) ser jag två långa, smala män med stora väskor, den där särskilda sorten som bara kan innehålla shinaier. De måste vara på väg till samma ställe som jag, så jag går fram och hälsar. Mycket riktigt: rätt sällskap. Det står ett tåg inne på stationen, och vi möter ytterligare en äldre herre på väg till Kitamoto. Med knagglig japanska, Google Translate och vänliga lokalbor kommer vi fram till att vi har ytterligare en knapp timme att vänta på rätt tåg.

Vi tar det sista tåget tillsammans. Under resan blir det allt mer fullt. Ovanligt många västerlänningar med stora väskor just på det här tåget. Dessutom kliver några äldre japaner på med väskor som skvallrar om kendo. Potentiellt viktiga människor, bäst att erbjuda min sittplats. De tackar vänligt men bestämt nej och flyttar sig längre bort i vagnen.

Väl framme i Katsuura börjar nästa utmaning: att hitta träningscentret. Vi är nu ett tiotal personer som samlat ihop oss. Kartan vi fått är minst sagt svårbegriplig och dessutom på katakana. Den visar två genvägar: den första genom en lång tunnel, den andra rakt in på en parkeringsplats. Framför oss reser sig en bergvägg. Någon skämtar om att genvägen kanske är att klättra upp. Ingen av oss anar hur nära sanningen det är. En lokalbo stannar och pekar ut vägen.

Tjugo meter längre fram börjar lutningen. Brant. Rakt uppåt.
Halvvägs ropar någon:
“Don’t stop, you will never get up!”

Efter tio minuter av svett, packning och tveksamma steg rakt upp mot himlen når vi toppen.
Redan innan lägret ens börjat har vi bildat Kitamoto Hiking Club.

Del 2 – Fem minuter tidig är att vara sen

Framme! Äntligen. I värmen rinner svetten efter den oplanerade backträningen. Men vi är här, till och med en stund innan den tidigaste incheckningen. Genom de stora fönstren ser jag Krister redan träna kata med en annan person, och innanför receptionen är det fullt av deltagare. Jag inser snabbt att vi måste vara bland de sista – här gäller en annan standard: att vara i tid är att vara sen.

Den insikten bekräftas redan nästa morgon.
Klockan 7:15 har vi första orienteringsmötet, följt av frukost och sedan träning. Självklart ställer jag klockan och gör mig i ordning. 7:10 går jag in i lokalen – och är återigen bland de sista på plats. Läxan lärd: fem minuter tidig är sent.

På whiteboarden med dagens meddelanden står schemat uppsatt, liksom tiderna för morgondagens frivilliga asa-geiko (06:00–06:30). Dagen flyter på i rasande tempo: suburiträning, fotarbete, lunch, föreläsning om domarskap, kihon-keiko, shido-geiko, middag – och till sist en föreläsning om kendons historia.

“Kendo. Eat. Sleep. Repeat.” Ungefär så såg våra dagar ut.

En vecka. Fyra föreläsningar. 30-något pass. Kendons historia, domarpraktik, shinaipraktik, allt under samma tak. Femtiosex människor från trettioåtta federationer. Och en lång rad senseier, IBU-studenter, tolkar och hjälpare som fick maskineriet att gå.

Mellan middagen och kvällsföreläsningen har vi en timmes paus. Den här gången ska jag vara i god tid. Jag ställer ett larm femton minuter innan start och tar det lugnt på rummet. När larmet går sover min mexikanske rumskamrat fortfarande, som jag ännu inte känner särskilt väl, men som ska visa sig vara en fantastiskt rolig person. Jag väcker honom försiktigt och säger att det är dags. Han mumlar något, och jag går.

Den här gången är jag bland de första på plats och känner en liten seger växa.
När föreläsningen ska börja frågar någon om alla är på plats. Osäkerheten i rummet är påtaglig, vi känner inte varandra ännu så hur ska vi veta om någon saknas. Frågan spetsas:
“Är allas rumskamrat på plats?”

Jag inser snabbt att min nog inte är det. Hjälparna reagerar direkt, knackar på vårt rum, får inget svar. Oro sprider sig, och jag smittas lite, även om jag rätt säkert vet att han sover.

Efter föreläsningen går jag direkt tillbaka, mycket riktigt, där ligger han, djupt sovande. Jag blir lugn, packar ihop mina saker och går för att duscha. På vägen meddelar jag våra hjälpare att han bara somnat ifrån det hela. Lättnad.

På väg tillbaka slänger jag en blick på whiteboarden. Någon har satt citationstecken runt “frivillig” framför asa-geiko. Under schemat står nu:
“Hjälp till att ha koll på era rumskamrater.”

Kitamoto Roommates Club är därmed bildad. Läxa nummer två lärd.

Del 3 – “Det är du som…”

Det tog inte många timmar att märka hur liten kendo-världen är.
“Det är du som…”, “Du tävlade väl på… och mötte…?”, “Du är från… känner du…?”
Ofta visste vi redan något om varandra, vi har mötts på mästerskap, setts på seminarier eller har gemensamma bekanta. Givetvis fanns många helt nya bekantskaper, men den gemensamma grunden gjorde det lätt att hitta gemenskap. Till och med för en svensk utan egentlig förmåga till småprat.

Kendo-världen är full av fantastiska människor med enormt engagemang för vår budo. Det har varit oerhört intressant att diskutera utmaningarna i våra föreningar, landslag och förbund. Mycket är likt oavsett var i världen man kommer ifrån, men vissa frågor och arbetssätt är förstås unika. Inblicken i andra länders organisation och utmaningar har varit både inspirerande och lärorik.

Mitt i skratt, svett, formella bugningar och informella skämt byggdes ett kontaktnät som jag kommer bära länge. Människor jag vill träna med igen, och fortsätta skratta med.

Som alla som varit på läger vet: det blir mängder av samtal och skämt som inte kan, eller bör, återges utanför bubblan. Så jag gör det inte heller. Till dig som inte fattar vad jag menar: åk på läger. Bo ihop. Dela kök, tvättstuga och sena kvällar. Där bor mycket av magin.

En kväll var schemat tomt. Ett gäng gick ut och åt; jag och några andra stannade kvar. Efter en stund slog sig Alex, en av tolkarna, ner hos oss. Snacket fortsatte, kolonialmakter, vikingar, skratt, tills Tomohiro-sensei satte sig i ringen. Stämningen var fortsatt lätt, men samtalen gled över i kendo.

Någon ställde en fråga. Jag minns inte formuleringen, men jag minns svaret. Och jag minns Alex min när han skulle tolka: en liten paus, ett snett leende.
“Den här frågan kan ta två vägar,” säger han torrt. “Antingen får ni ett enda ord till svar… eller så blir det hur mycket som helst. Jag översätter inte, någon annan får ta den.”

Han fick rätt. Det som följde blev en spontan föreläsning på över en timme. Kitamoto Nerd Club hade bildats. Och när den var slut märkte vi att rummet fyllts på, i princip hela lägret satt där och lyssnade.

Det stod inte på schemat. Kanske var det därför det blev så viktigt.

Del 4 – Hemma

Nu sitter jag på pendeltåget på väg hem från jobbet. Telefonen har vibrerat nästan oavbrutet i en vecka; vår gruppchatt lever sitt eget liv. Någon delar sin första hemmaträning, någon annan ett meme från en tuff lektion eller ett internt uttryck. Det känns inte som att jag har lämnat Kitamoto ännu egentligen, vi som var där är nu ett nät av människor som fortsätter inspirera varandra, även när svetten torkat och vi har landat i våra separata länder.

Kitamoto Alumni 2025 Club har bildats.
Kendo – Eat, Sleep, Repeat.

Vill ni läsa mer om lägret så rekomenderar jag att läsa Alex Bennetts blogg om det
https://alexandercbennett.substack.com/p/655bd883-3963-46a0-a82d-d929f09815c2

Text: Robert Lingvide, bilder: Kitamoto Alumni 2025 Club.